”När ett barn ger upp hoppet om framtiden, när allt ljus förvandlas till mörker, när det inte finns något värt att kämpa för längre, när livet känns övermäktigt. Då är det ett misslyckande från samhället. Så ska det inte få vara. Ingen ska behöva må så dåligt.”
Så skriver Sofie Sarenbrant i sin krönika i Expressen. Detta efter att ett barn i hennes närhet inte hade ork kvar att leva.
I Ommej ser vi att kring 3 barn i varje klass har en låg framtidstro. Ingen undra på att så många barn och unga – fler än i något annat jämförbart Västeuropeiskt land – väljer att inte stanna kvar för att se vilken framtid som kommer.
Vad ska vi göra för att vända trenden? Vad gör du?