Mellan 2015 och 2017 genomfördes forskningscirklar om barns och ungas delaktighet inom socialtjänsten, inom ramen för ett utvecklingsarbete som stöddes av Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Drygt hundra professionella deltog, och barn och unga intervjuades om sina erfarenheter av att vara i kontakt med socialtjänsten.
Resultaten sammanställdes i en FoU-rapport.
När jag i dag återvänder till materialet är det inte resultaten i sig som överraskar mig – utan hur väl de fortfarande beskriver vardagen i mötet med barn. Samma hinder. Samma försiktighet. Samma risk att barns delaktighet blir beroende av vem barnet råkar möta.
Forskningscirklarna byggde på praktikers egna erfarenheter. Ett tydligt resultat var att svårigheterna i samtal med barn sällan handlade om brist på kunskap eller engagemang. De handlade om ansvar.
Många beskrev hur de stod ensamma i samtal där mycket stod på spel. Rädslan var inte att lyssna – utan vad lyssnandet kunde leda till. Vad händer om barnet berättar mer? Vad händer efteråt? Vem tar vid? Vem bär ansvaret?
När tid, mandat och stöd är otydliga blir försiktighet ett sätt att skydda sig i ett uppdrag som upplevs större än de egna förutsättningarna.
När vuxnas försiktighet får konsekvenser för barn
Barn tolkar inte försiktighet som professionalitet.
När vuxna blir undvikande, tolkar barn det som att deras berättelse är för svår, för besvärlig – eller saknar betydelse.
I forskningscirklarna, liksom i barns egna vittnesmål, återkom samma formulering:
”Alla visste – men ingen vågade lyssna.”
För barn handlar delaktighet i sin mest grundläggande form inte om inflytande över beslut. Det handlar om att bli lyssnad till. Att någon vågar stanna kvar och bekräfta deras känslor, utan att omedelbart värdera, förklara eller skydda sig genom att gå vidare.
När det inte sker drar många barn slutsatsen att deras upplevelser inte ryms hos vuxna. Då blir tystnaden ett skydd.
Samma mönster – då och nu
Det mest oroande med forskningscirklernas resultat är deras aktualitet.
Trots nya styrdokument, metoder och digitala verktyg beskriver professionella i dag samma utsatthet som då: tidsbrist, ensamhet i ansvar och en ständig avvägning mellan barnets behov och verksamhetens ramar.
Det pekar på att barns delaktighet inte i första hand är en fråga om individuell kompetens eller vilja – utan om struktur. När ansvar inte delas och bärs gemensamt riskerar barns rätt att bli lyssnade på att bli högst personberoende.
Därför behöver vi fortsätta samtalet
Utifrån dessa erfarenheter bjuder Ommej in till ett lunchwebbinarium där vi sätter ord på utmaningar som många professionella känner igen i mötet med barn och unga: barn som inte vill träffas eller prata, rädsla för konsekvenser hemma, osäkerhet kring hur språk, ålder och mognad påverkar samtalet – och egna tvivel och ansvar i svåra samtal.
Tillsammans med Jessica från Mind Hub delar vi kunskap, erfarenheter och konkreta perspektiv på hur samtal kan anpassas efter barnets förutsättningar, och hur trygghet kan skapas även när relationen ännu inte finns.
Webbinariet vänder sig till dig som arbetar i en profession där du möter barn och unga och som vill stärka ditt professionella förhållningssätt i mötet med dem.
Vi avslutar med övergripande principer att ta med sig i vardagen och berättar kort om en fördjupad, skräddarsydd utbildning för verksamheter som vill arbeta vidare med dessa frågor.
Länk till anmälan – Webbinarium – Svåra samtal med barn och unga – hur gör vi dem möjliga? | Möte–Anslut | Microsoft Teams
Varmt välkommen.