Under två dagar samlades representanter från Stiftelsen Allmänna Barnhuset, BRIS, Friends, Ommej, World Childhood Foundation, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvården, SiS, SKR, Örebro kommun, Jönköping University, Regeringskansliet och Socialtjänstministerns kansli på Sätra Bruk. Syftet var att diskutera barns rättigheter och hur våra system faktiskt fungerar i praktiken. Det blev samtal med ovanligt mycket ärlighet och en tydlig samsyn kring vad som inte fungerar i dag.
Det som återkom hos alla, oavsett roll eller verksamhet, var hur barnets vardag inte speglas i hur våra system är organiserade. Varje aktör utgår från sitt eget uppdrag, sin lagstiftning och sina krav, och gör ofta ett stort arbete inom just sin del. Men barnets liv löper inte i samma raka linjer som våra organisationer gör. Det är i glappen, i övergångarna och i de otydliga ansvarsfördelningarna som problemen blir synliga.
Flera beskrev hur vuxna tenderar att fråga efter just den information de själva behöver, inte det barnet vill berätta. Det är inte ett uttryck för bristande engagemang utan för hur strukturerna är formade. En socialsekreterare måste dokumentera vissa uppgifter. Skolan behöver andra. Vården ytterligare något. Polisen något fjärde. Tillsammans skapar det en uppsplittrad berättelse där barnets egen röst riskerar att bli marginaliserad. För barnet innebär det ofta att de inte får beskriva sin situation utifrån sina egna prioriteringar och att deras upplevelse av delaktighet snabbt försvinner.
Samtalen gjorde också tydligt hur mycket ansvar som i praktiken hamnar på enskilda professionella. Oavsett om det är en lärare, handläggare, familjehemssekreterare eller behandlare förväntas de ”lösa” situationer som egentligen är resultat av större systembrister. Det är orimligt att tro att en enskild vuxen ska kunna kompensera för bristande samordning, oklara mandat eller avsaknad av gemensamma modeller. När många aktörer bär delar av ansvaret blir just helheten avgörande och det är den som ofta saknas.
Samtidigt finns det något hoppfullt i att så många aktörer ser samma sak. Forskare, myndigheter, barnrättsorganisationer och kommuner beskrev likartade hinder, men också samma vilja att förändra. Det pekar på att lösningen inte handlar om fler specialiserade insatser, utan om att skapa strukturer där barnets berättelse kan följa med genom hela processen. Där information inte behöver upprepas. Där vuxna har förutsättningar att samarbeta. Där vi inte bygger system för verksamheterna, utan för barnen de är till för.
Min reflektion efter Sätra Bruk är att vi behöver förändra hur vi tänker om ansvar. Vi behöver gå från parallella system till sammanhängande arbetssätt. Från att varje aktör ”gör sitt” till att vi gemensamt bygger förutsättningar för barnets helhet. Det kräver inte mer engagemang, det finns redan. Det kräver fungerande strukturer. Och kanske var det den viktigaste lärdomen: när vi slutar beskriva problemen var för sig och i stället försöker förstå dem tillsammans, blir riktningen framåt betydligt tydligare.
/ Nicolina